Harry Potter and the Half-Blood Prince - Den här boken har Rowling gett en lite annorlunda inledning. Jag som läsare får veta saker som Harry Potter inte vet om. De inledande kapitlena känns som en nystart. Den här boken skulle nästan kunna stå för sig själv. Berättelsen presenteras med hjälp av tillbakablickar, och historien framskrider med hjälp av att Harry och Dumbledore tittar på minnen. Jag får lära känna Voldemort i den här boken. Relationen mellan Harry och Snape blir bara värre och värre. Jag tror fortfarande, trots händelserna i bokens början, att Snapes lojalitet ligger hos Dumbledore, men jag kan inte riktigt se hur allt hänger ihop.

Betyg: 7 av 10

Harry Potter and the Deathly Hallows - Upplösning. Kampen mellan ont och gott. Den sista boken om Harry Potter ger mig starka associationer. Jag tänker på hur det ser ut, och har sett ut, i världen när det kommer till folkrensningar. Hur ideologin kring rasbiologi och tron på att människor har olika värde kan få gehör och genomdrivas, om och om igen. Maktlystnad och personlig vinning, det är hemskt. Budskapet om kärlekens och ångerns makt som bärs fram av Harry, och indirekt av Dumbledore, påminner mig även om kristendomen. Harry blir en Jesusgestalt, speciellt efter att han har getts möjligheten att gå vidare, eller komma tillbaka.

Berättelsemässigt tycker jag om att Neville kommer fram och tror på sig själv och hjälper. Det är helt rätt att det är han som klier fram och motarbetar. Angående Snape så hade jag rätt! Jag hade inte riktigt lyckats klura ut hur allt hängde ihop, men jag blev glad att hans liv och känslor fick en plats i berättelsen till slut. Jag var nyfiken på den.

Betyg: 8 av 10

Harry Potter and the Chamber of Secret - Andra boken i serien om Harry Potter håller inte riktigt samma kvalité, enligt mig som den första boken. Jag kan inte säga riktigt vad det beror på. En trolig orsak är att jag genom filmatiseringen av boken redan vet om den vändning som görs i slutet angående vetskapen om karaktärers identitet. Det vill säga den mellan Tom Riddle och Lord Voldemort, vilket jag kanske hade kunnat räkna ut om jag inte visste det innan. Det är en bra ledtråd att han heter Riddle (gåta) i efternamn. Själva historien är bra och det finns ett driv framåt i berättelsen.

Betyg: 6 av 10


Harry Potter and the Prisoner of Azkaban - Den tredje boken om Harry håller en högre kvalité än den andra. Nackdelen är att jag har sett filmen innan. Jag får därmed ingen möjlighet att själv hitta de utlagda ledtrådarna i texten och klura ut vad som sker. Jag ser ledtrådarna, men jag vet direkt varåt de pekar. Harry och de andra går nu sitt tredje år på skolan, och jag börjar lära känna båda elever och lärare vid Hogwarts mer och mer. Jag märker att grunden är lagd för karaktärerna, och berättelsen och äventyrets vindlande gångar och intriger får större plats., vilket jag tycker om.

Betyg: 8 av 10


Harry Potter and the Goblet of Fire - Historien håller fortfarande, halvvägs in i serien. En tävling mellan de olika trollkarlsskolorna känns som en förekomst, och det skapar helt naturligt plats för fler karaktärer. Det gör att berättelsen inte går i stå och upprepar sig. Smart drag av Rowling. Nya trollformler och magiska varelser och ting ges plats och skapar spänning. Det är tydligt vilka beståndsdelar i texten som visar på ledtrådar, men trots dem var jag inte helt på det klara med hur det hängde ihop. Det var kul. Jag tycker inte om att veta allt innan slutet. Jag vill bli lite överraskad, och visad på ytterligare en möjlighet som jag inte hade gissat på.

Betyg: 7 av 10


Harry Potter and the Order of the Phoenix - I den här boken blir jag imponerad av hur Rowling framställer Harrys relation till vuxna. Jag känner väl igen den känsla av frustration och vanmakt som Harry känner, då han inte får veta någonting. Rowling har lyckats fånga den unga vuxna, tonåriga, Harry väldigt bra. Även Dumbledore och de övriga vuxna är bra tecknade. Jag kan se och förstå båda ståndpunkterna, valen som gjorts, och skälen till de olika reaktionerna. Det är fascinerande. Om jag vore 15 år och läste den här boken skulle jag sitta och nicka/skratta/skrika i medhåll med Harrys känslor.
Det ska bli intressant att se hur Harry tacklar den nya insikten om sin fars personlighet. Från att James Potter har varit den stora idolen, har den bilden skakats i grunden. Det återstår även att se vad som kommer att ske i relationen mellan Harry och Snape, den utvecklingen finner jag mycket intressant.

Betyg: 7 av 10

Jag har svårt att känna en önskan att få läsa en bok som är väldigt lovordad. Istället för att skynda till bokhandeln blir jag snarare anti, och väntar hellre ett tag. Det här är mitt första möte med ursprunget till Harry Potter-hysterin. Jag har sett de tre första filmerna och tyckt om dem. Jag kände att jag ville läsa böckerna, men då kunna läsa hela serien i ett svep. Nu har det blivit dags, för nu kan jag även se alla filmerna efteråt.
Det här är en bra ungdomsbok. Jag kan förstå att den har blivit en sådan fullträff som den är, både i text och på film. Rowling lyckas med konsten att blanda verklighet med fantasi, igenkännande och sebara karaktärer, med en stor portion humor i dialoger och händelser.

Just humorn, och den mänskliga förmågan att använda sig av ironi i sitt tal, tycker jag att Rowling lyckas fånga på pricken. Det känns äkta. På en del platser upplever jag texten som lite lätt. Men det beror nog till stor del på att det är en ungdomsbok, och inte en vuxenbok. I det ljuset håller den precis rätt nivå. Jag kommer vilja läsa den svenska översättningen senare, och troligen vilja ha dem (både på engelska och svenska) i bokhyllan.

Den stora nackdelen med att läsa boken nu är att jag inte får en första-mötet-kontakt med texten. Det här beror på berättelsens kändisskap, och på att jag sett filmen. Jag vet redan vad jag har att vänta. Det som är nytt är hur Rowling framställer det berättelsen i text. Det är ett positivt möte, men jag känner en saknad i att inte kunna få det här första mötet med karaktärerna. Förhoppningsvis kan jag få det när jag kommer till de böcker jag inte sett filmatiseringen av. Det återstår att se.

Jag tyckte om berättelsens början. Det här är en del som inte fått en lika framträdande plats i filmen, vad jag kan minnas i alla fall. Det gav mig därför mycket att få familjen Dursley och Harry mer presenterade. Jag ser med spänning framemot fortsättningen. Den här berättelsen har lyckats fånga mig!

Betyg: 8 av 10

Hwang Sok-Yong ger läsaren ett stycke historia med Berättelsen om herr Han. För mig har Nord och Syd Korea tidigare mest varit en plats på kartan, där jag vet att det varit krig och är sträng diktatur. Att den ena staten är mer öppen gentemot världen än den andra. En plats på andra sidan jorden. Boken är kort och saklig, vilket ger den tyngd. Jag lider med herr Han, och genom honom med alla de människor som har drabbats av krigets fasor och efterverkningar.

Tyvärr märker jag att jag inte kan ta till mig allt. Det är främmande för mig. Det är svårt att hålla isär städer, veta vilka som hör till nord och syd, kunna se enbart på namnet om det är en kvinna eller man som beskrivs, eller om det är en ny karaktär eller en gammal. Svårigheten ligger i att det är en annan språkkultur än den jag är van vid, som används och beskrivs. Trots detta är det en mycket stark och viktig bok rörande närapå samtida händelser.

Varför kan inte människor bara få överleva?
Måste det finnas de som vill sko sig på andra, utnyttja andra, plåga andra?

Berättartekniskt tycker jag om hur Hwang Sok-Yong har lagt upp berättelsen. Jag möter först herr Han i hans sista tid. Då han bor själv i ett hyrt rum i ett flerfamiljshus. Jag blir nyfiken på honom, vem han är och vad han har varit med om. Det är en bok som berör, men den blir för enkel och rapportlik för att ge mig mer. Men jag är glad att jag har läst den. Fler borde.

Betyg: 6 av 10

Språkmässigt är Strindberg helt fenomenal. Nu är ju detta en översättning, då originalet är skrivet på franska, men det lyser ändå igenom att det är ett mycket bra språk. Texten är väldigt tät, varje ord är avvägt och genomtänkt.

I boken finns i centrum mannen, kvinnan och passionen. Det är tvära kast mellan känslorna. LÄsaren får följa Axel och Maria, och genom Axels ögon berättas hur de blev tillsammans och om hur äktenskapet var fram till och med deras skilsmässa. Det är en självbiografisk bok som bygger på August Strindbergs äktenskap med Siri von Essen. Vetskapen om att det finns en verklighet bakom orden, och att den behandlar en stor författare är fascinerande, men även tragiskt. Det är ett olyckligt förhållande. Det bygger till stor del på passion och den attraktion som finns mellan dessa två människor. Det verkar inte som att de någon gång möter varandra och får ett gemensamt äkta liv.  Det är sorgligt.

Jag läste den här boken tillsammans med P1s Bokcirkel. Det var mycket bra diskussioner de hade, och det var intressant att få ta del av en mans syn på läsningen av den här berättelsen. Det kom in andra perspektiv, till exempel att varje man har en drömbild av sin idealkvinna, vilket är den Axel i den här boken älskar, och han blir besviken när det visar sig att Maria är en kvinna av kött och blod.

Jag tycker att det var intressant och roligt att läsa en bok av Strindberg. Jag har tidigare enbart läst dramer, och nu nyligen en novell (se här). Det som verkligen fångar mig är hans sätt att handskas med språket. Jag kommer att läsa mer av honom, det blir att ta tag i en del hyllvärmare så det blir bra. Jag vill nämligen se om språket blir lika genomtänkt då det är skrivet på svenska. Den här boken är ju skriven på franska i original. Men jag kan mycket väl förstå varför Strindberg har fått det genomslaget inom svensk litteratur som han har fått.

Betyg: 7 av 10

De här tidiga texterna från Austens ungdom är sprudlande, livfulla och ironiska. Flera gånger får texterna mig att småle och skratta till, Bland annat finns det en ung kvinna som svimmar vid minsta känslosvall, och en som får panikattacker. Det blir mest komiskt av det hela. Hon leker med tidens föreställningar ( och våra föreställningar om hennes tid).

Det ligger en skriv- och berättarglädje i texterna som är härlig att få ta del av.

Betyg: 7 av 10

Balen är en mörk text. Temat i den är hämnd, och en oförmåga att visa ömhet och kärlek i en familj, främst i relationen mellan mor och dotter. Det ställs krav utan försök till förståelse. En trasig och tragisk familjehhistoria som kulminerar på den planerade balkvällen.

Höstflugorna är även den tragisk, men den är inte mörk på samma sätt. Här är det snarare ett utanförskap som porträtteras. Människorna glider ifrån varandra när deras tillvaro försvinner och det trygga, traditionella fotfästet inte finns kvar. Att likna dem med höstflugorna är en mycket talande bild.

Betyg: 7 av 10

Tabucchi använder sig av korta historier för att visa på tiden i människors liv. Den påverkan på varje enskild människa som gestaltas i dennes minne. Jag tycker om den tyngd som finns bakom de, vid den första anblicken, lätta och enkla orden.
Språkbruket är fantastiskt i den här novellsamlingen. Minnet är nog bland det mest personliga som finns, det spelar ingen roll hur ofta de berättas för andra. Minnet är alltid, i grund och botten, ens eget.


Cirkeln gestaltar talande hur en människas tanke och minnen går i och om varandra, samtidigt som personen lyssnar och är delaktig i en kollektiv samling. Jag förstår inte allt, eller exakt vad Tabucchi vill säga med den här texten, men jag fångas av hur han skickligt använder ord för att beskriva en människas tankeverksamhet.

Glipp, glopp, glippe, gloppe är en smärtsam berättelse. Döden och smärtan finns hela tiden närvarande på textens skuggsida. Jag tycker om tanken på att få hjälp att framkalla tidiga minnen från när man var liten. De där minnena saom beskriver hur jag formas till att bli den jag är. Texten avslutas med en tanke som är skarpt ladda; "Kunde det verkligen vara så att han vid sin ålder, med allt han sett och lärt känna, fortfarande inte visste vad som var det finaste i världen?" Ja, hur är det med mig, oss som läsare, vet vi vad som är det finaste i världen?

Moln är en text som för mig känns verklig ocg påtaglig. Jag kan se den pillerätande mannen under sitt parasoll i samtal med den vetgiriga, nyfikna och pratglada unga flickan. Tabacchi lyckas få fram flickans förståelse, förundran och oförståelse över hur vuxna är och om hur världen är beskaffad. Jag hade gärna läst fortsättningen på deras samtal.

De döda till bords berättar minnen. Hur får man dagen att gå när man är ensam kvar med sina minnen? Det ständigt pågående samtalet med sig själv och andra, numera döda, i sitt huvud. Vad betyder kunskap, när man är ensam?

Generaler emellan berättar om en äldre mans minnen. Texten känns som en grundplåt till en större roman, innehållandes en romans alla delar. Den förståelse som finns mellan männniskor som upplevt liknande saker, eller genomlevt samma händelser, och som inte behöver sätta ord på sina minnen. Det är denna förståelse som finns mellan de två generalerna då de möts i Moskva. Ett befriande samförstånd.

Yo me enamoré del aire (Jag blev kär i luften) Minnet av någon, av en tid, återskapad genom en sjungen textstrof.

Festival visar på hur människor, i lönndom och rakt framför varandras ansikten, kan mildra andra människors ondska. Hur kan man utnyttja ett "ont" system, för att komma åt samma system? Ett minne. Många liv.

Bukarest är sig precis likt Sorg. Är det demens eller alzheimers som beskrivs? Vet inte riktigt skillnaden. Titeln, tillika textens sista mening, efterlämnar en känsla av djup tragik och sorg över en människas öde. Sonens känsla inför sin ååldrande fader.

Offbeat Minnen, historier, levnadsberättelser, människor, förutbestämdhet och inre frid.

Betyg: 7 av 10

En kort, tät och otäck liten bok. Den visar på ett mycket konkret vis hur en människa förändras och dras med i strömmen i mellankrigstidens Tyskland, då Hitler har sina första år vid makten. Språket är enkelt och vardagligt, kanske är det just det som gör det så verkligt. Texten fyller det syfte som Kressmann Taylor åsyftade, nämligen att uppmärksamma 1938-års  amerikaner om det som höll på att ske i Europas mitt.

Gripande.

Den här korta lilla boken borde vara obligatorisk läsning i samband med att man i skolan läser om andra världskriget.

En mycket fascinerande och läsvärd berättelse. Jag tyckte speciellt om början och slutet. Djävulen är mycket skickligt beskriven, lagom arrogant och normal. Carl-Johan Vallgren sätter läsaren lite plats genom sin bild av Djävulen. Bra gjort. Jag gillar även att Vallgren har valt att ha demonen/demonerna Legio (se Mark 5:9 och Luk 8:30) som berättare. Perspektivet att det inte är en jordisk person som för ett arkiv över de personer som Djävulen skriver ett kontrakt med, känns helt naturligt när jag förstår att det är så det ligger till. Berättelsen har ett mått av trovärdighet i sig, vilket helt och hållet beror på det sätt som Vallgren framställer den på.

I mitten haltar berättelsen lite. Jag tror att det beror på att det bara blir nedslag i Perushovs liv, och att nedslagen görs seendes utifrån. Händelserna möter inte läsaren från Rubashovs eget perspektiv hela tiden. Samtidigt är ju skeendena hämtade från dokument rörande Rubashov, så det är helt korrekt. Men jag saknar närheten till Rubashov. Vallgren lyckas dock knyta ihop berättelsen och hålla historien intressant genom hela boken. Det är ett fascinerande tankeexperiment, och jag tycker om att Rubashov får möta andra människor som har dömts till evigt liv. Det visar sig dock tydligt att vissa kan hantera sin odödlighet bättre än andra.

Det stora med den här boken är att den på ett förhållandevis enkelt sätt visar läsaren på historiens upprepning och människans förmåga till ondska. Den insikt som Rubashov kommer fram till i slutet, att han är både ett offer och en överlevare precis som alla andra vanliga människor med allt vad det innebär, är bokens hela essens.

Betyg: 8 av 10

I början av romanen fångade berättelsen in mig. I mitten av romanen var jag irriterad, lite uttråkad och smått vimmelkantig. I slutet knöts allt samman och fångade in mig igen.

Jag tyckte om sättet att direkt kastas in i den verklighet som Yossarian och de andra soldaterna befann sig i på marken, mellan bombflygningarna, i lägret. Att huvudkaraktären presenteras för mig som läsare liggandes på ett fältsjukhus med en leveråkomma som inte riktigt är gulsot, som inte vill bli gulsot och som inte vill försvinna. Det vill säga en åkomma som Yoassian simulerar därför att det är mycket bekvämare att vara på sjukhuset än sitta i ett bombflygplan beskjuten av luftvärnseld med fara för sitt eget liv. Det är verkligen hans största skräck, att dö. Men hur ska han lösa problemet att avföras ur aktiv tjänst? Det är här som Moment 22 träder in. I början tycker jag om Yossarian, men till slut blir han mest irriterande. Det finns ingen medkänsla hos honom alls. Och jag tycker inte att jag riktigt får lära känna honom. De övriga karaktärerna presenteras var för sig, och berättelsen berättas från olika vinklar och perspektiv beroende på vilken karaktär som framställs. Det är här jag i mitten av boken börjar bli lite vimmelkantig, för jag får ingen ordningsstruktur på alla de händelser som sker i boken. De sista 50 sidorna av boken utgör ett fulländat slut av Heller. Här lyckas han få sin huvudkaraktär Yossarian att öppna ögonen och se vad som sker runt omkring honom, får honom att reagera och faktiskt ta beslut. Hela berättelsen knyts ihop, och de stora fråga som ställs i början av boken, om varför horan slog Orr i huvudet med en sko, får äntligen sitt svar. Och det är genialt. Utan det slutet hade boken inte varit den stora berättelse som den är idag, vågar jag påstå.

Samtidigt som jag läste lyssnade jag även på P1s Bokcirkelsamtal kring denna bok. Det var bra samtal, de lyckades sätta ord på en del av de tankar som jag själv hade under min läsning, vilket berikade den.

Betyg: 7 av 10

Det är andra gången som jag läser Gösta Berlings saga, jag kom inte ihåg speciellt mycket från förra gången. Jag plockade upp boken på nytt denna gången för att jag sett att Bokcirkeln i P1 hade läst den tidigare. Jag följde deras lässchema och lyssnade på poddsändningarna när jag befann mig på rätt sida. Det var intressant, men inte lika givande som när jag lyssnade på diskussionerna kring Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Jag tror att det kan bero på att Selma Lagerlöfs skrivsätt inte innehåller lika många metaforer, liknelser och symboliska handlingar och personer som Murakamis.

Språkmässigt tycker jag mycket om Gösta Berlings saga. Lagerlöf använder sig av vackra beskrivningar och låter den värmländska naturen visa sin inre vackra själ. Det är dessa beskrivningar som är bokens starka sidor enligt mig. Gösta Berling själv är jag inte lika förtjust i. Han är en ung man som är totalt omedveten om konsekvenser, och ovillig att ta ansvar för sina handlingar. Jag får inte ta del av hans egna tankar, utan Lagerlöf låter mig lära känna Gösta genom hans handlingar och uttalanden. Jag vet med andra ord inte riktigt var jag har honom.

Betyg: 6 av 10

Gabaldon har lyckats med den här serien, hon har i alla fall nått fram till mig. När jag läser sammanfattningarna av Outlander/Cross Stitch, Dragonfly in Amber, Voyager och Drums of Autumn faller jag direkt in i 1700- och 1900-talets skeenden. Jag lever och andas sida vid sida med Claire, Jamie, Brianna och Roger. De blir som en familj. Det är nästan så att jag känner dem bättre än min egen familj. Det känns inte som att jag läser orden på sidan, jag ser det som händer, lever det. Det är ytterst få författare som har kunnat fånga in mig på det här sättet. Men Gabaldon, hon klarar av att göra karaktärerna levande och verkliga för mig. Det är en underbar känsla. Jag kommer med största sannolikhet att läsa om serien igen inom en snar framtid. Det är ju ändå snart två år sedan jag läste dem senast.

Den här boken, The Outlandish Companion, är definitivt en nördbok till serien, galant serverad på silverfat av dess författare. Gabaldon får själv träda fram och berätta om hur böckerna har kommit till, och vad hon har för tankar inför framtiden. Speciellt roligt var det att få läsa om en del av de synpunkter som läsare har delgivit henne via sina brev. Det är läsare som är oförstående, upprörda eller vill rätta henne. Det är otroligt vad saker kan missförstås i en text.

Den största behållningen, förutom att jag vill kasta mig in i Outlandervärlden igen, är att få ta del av Gabaldons egen personliga röst. Hon har humor den kvinnan, och verkar vara en härlig person med fötterna på jorden och mitt uppe i det vardagliga snurret precis som alla vi andra.

Det som karaktäriserar hela berättelsen är en enorm tragik. Potatispest, adel versus arbetare/arrendatorer, människoöden, samhällsskiftningar och vardagligt liv. Tragiskt är det ord som bäst beskriver den känslan som boken lämnar efter sig. Det är en viktig episk skildring av en svår tid i vår historia. Speciellt om den relation som fanns (finns?) mellan Storbritannien och Irland med Nordirland emellan. BIlden av hur en emigrationsresa till det förlovade landet kunde vara visas upp i sin brutalt smutsiga form. Det är inte några positiva bilder som valts att få del i den här berättelsen. Troligen är det det jag saknar. Var är värmen mellan människorna? Den skymtar ibland, men slås snabbt undan.

Boken är intressant, berättelsen växer, men den är bitvis tung och karaktärerna ger ingen form av samhörighet med mig som läsare. Jag ser boken mer som en skildring av en historisk period, än som en berättelse.

Betyg: 6 av 10

Jag upptäckte häromdagen att P1 har haft/har bokcirkel under höst och vår, där kända människor tillsammans läser en bok och träffas ett antal gången mitt i läsningen. De hade bland annat läst just Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen. Jag laddade hem och lyssnade.

Det var intressant, de hade fastnat för en del liknande saker som jag. De tyckte om språket och tyckte att den var lite krånglig emellanåt. Jag tror att läsningen hade gett mig mer om jag hade följt deras läsrytm och lyssnat till deras diskussioner då jag befann mig på samma sida. För nu var jag för trött för att hitta och förstå symboliken i flera saker. Till exempel som att katten symboliserade deras äktenskap och även Kumiko.

Återkommande i Ecos böcker är förekomsten av flera språk. Här är det maträtter, vars namn skrivs på franska, och uttalanden eller begrepp som skrivs på latin. En del kan jag förstå, annat får jag kolla upp. Jag tycker att det ger en mer autentisk känsla till berättelsen och de platser och människor som förekommer i boken.

Boken är lite svår ibland, som sig bör med en bok av Umberto Eco, men den håller ändå i längden tycker jag. Berättelsen drivs framåt, och jag tycker om att berättelsen berättas av både Simonini och Dalla Piccola växelvis. Det är mycket fakta, faktiskt och påhittad och fiktiv fakta som blandas i en frisk kompott. Jag känner att jag kan för lite om detta ämne och den här perioden i Frankrikes historia för att kunna förstå alla vändningar. Men det är ändock intressant. Den nattliga mässan blev lite obehaglig, men samtidigt vet jag ju att det förekommer i flera andra böcker beskrivningar av liknande slag. Hur som helst så rekommenderar jag boken. Det är ingen bok som lämpar sig för lite ströläsning nu och då, utan kräver ett par lite längre läsningar för att hålla ihop historien. Men Eco levererar återigen en välskriven historia, som väcker tankar och funderingar.

Mellan varven tycker jag att det är skönt att läsa böcker som inte kräver så mycket tankeverksamhet av mig. Läsning som ger mig en upplevelse, läsning som låter mig försvinna bort och leva mig in i en annan karaktärs upplevelser. De senaste två böckerna är skrivna av författaren Lesley (Leslie, står det på de äldre böckerna) Pearse. En brittisk författarinna som skriver böcker om starka kvinnor som får kämpa för att bli lyckliga, i olika historiska epoker. Romantiska böcker, där jag ofta kan säga hur det ska sluta men inte vägen fram till slutet.

Haruki Murakami fortsätter att skriva bra. Då det var ett tag sedan jag läste de två första böckerna, i mitten av maj 2011, kom jag inte ihåg alla detaljer. Det tog några kapitel innan jag kom in i berättelsen på nytt.

I de tidigare böckerna var det främst Aomame som fascinerade mig, nu var det snarare Ushikawas karaktär som jag drogs till. Troligen beror det på att han hade stort utrymme textmässigt, och för att jag som läsare fick följa med i hans tankegångar. Det som slår mig angående den här bokserien är att den på olika vis behandlar ensamma och lite utstötta människor. Det kan vara både självvalt och påtvingat, men ensamheten är ett genomgående drag hos karaktärerna i berättelsen.

Jag tycker om att Murakami låter varje kapitel utgå från en av karaktärerna. I den här boken är det Tengo, Aomame och Ushikawa som jag får följa.  Jag tycker om att berättelsens parallella världar, 1984 och 1Q84 figurerar och presenteras parallellt för mig som läsare utifrån de olika karaktärernas förståelse och varande i världarna.

Då jag nu har läst tre fjärdedelar av serien märker jag att de lösa trådarna börjar bindas samman, och berättelsen är på väg mot ett avslut. I likhet med andra böcker av Murakami så är den första halvan en presenterande startsträcka. Först nu börjar saker förklaras. Det intressanta är att allt inte blir förklarat. Den som har förstått mest är Aomame, men på grund av att hon inte vill att little people ska få ett övertag, berättar hon inte för Tamaru vad som sker, vilket medför att jag som läsare inte får vidden av det hela presenterat för mig. En del saker kan jag gissa mig till, men det är fortfarande många olika alternativ som kan vara troliga. Det ska bli spännande att få läsa den avslutande delen senare.

Synen på människan i bokserien tycker jag är intressant. Att människan genom en luftpuppa blir tvådelad i en maza och en dõta, och att de är beroende av varandra. Det ska bli intressant att se hur det fortsatta samtalet mellan Tengo och Aomame utvecklar sig. Jag skulle vilja läsa Luftpuppan, den bok som Tengo skrivit utifrån Eriko Fukados manus. Den texten är så central och viktig i boken, men Murakami låter läsaren bara få glimtar från den ibland i karaktärernas tänkande. Jag blir nyfiken på om jag själv skulle komma fram till samma saker som Aomame om jag fick läsa den texten.

Jag skulle vilja följa berättelsen utifrån Tamarus synvinkel, eller Munkhuvudets perspektiv. Det vore intressant. Jag märker även att böckerna vinner på om de kan läsas i en kontinuerlig följd. Precis som med de flesta böcker som ingår i en serie gör. Läsförståelsen blir lite hattig tyvärr. Men den här boken fångade mig i sitt grepp mer än de två tidigare. Troligen beror det på att jag var beredd på parallella världar och little people och allt annat som sker i den magiskt realistiska värld/världar som Murakami skapat här. Det är en mycket fascinerande tankevärld, och det ska bli intressant att se hur fortsättningen blir.