Återkommande i Ecos böcker är förekomsten av flera språk. Här är det maträtter, vars namn skrivs på franska, och uttalanden eller begrepp som skrivs på latin. En del kan jag förstå, annat får jag kolla upp. Jag tycker att det ger en mer autentisk känsla till berättelsen och de platser och människor som förekommer i boken.

Boken är lite svår ibland, som sig bör med en bok av Umberto Eco, men den håller ändå i längden tycker jag. Berättelsen drivs framåt, och jag tycker om att berättelsen berättas av både Simonini och Dalla Piccola växelvis. Det är mycket fakta, faktiskt och påhittad och fiktiv fakta som blandas i en frisk kompott. Jag känner att jag kan för lite om detta ämne och den här perioden i Frankrikes historia för att kunna förstå alla vändningar. Men det är ändock intressant. Den nattliga mässan blev lite obehaglig, men samtidigt vet jag ju att det förekommer i flera andra böcker beskrivningar av liknande slag. Hur som helst så rekommenderar jag boken. Det är ingen bok som lämpar sig för lite ströläsning nu och då, utan kräver ett par lite längre läsningar för att hålla ihop historien. Men Eco levererar återigen en välskriven historia, som väcker tankar och funderingar.

Mellan varven tycker jag att det är skönt att läsa böcker som inte kräver så mycket tankeverksamhet av mig. Läsning som ger mig en upplevelse, läsning som låter mig försvinna bort och leva mig in i en annan karaktärs upplevelser. De senaste två böckerna är skrivna av författaren Lesley (Leslie, står det på de äldre böckerna) Pearse. En brittisk författarinna som skriver böcker om starka kvinnor som får kämpa för att bli lyckliga, i olika historiska epoker. Romantiska böcker, där jag ofta kan säga hur det ska sluta men inte vägen fram till slutet.

Haruki Murakami fortsätter att skriva bra. Då det var ett tag sedan jag läste de två första böckerna, i mitten av maj 2011, kom jag inte ihåg alla detaljer. Det tog några kapitel innan jag kom in i berättelsen på nytt.

I de tidigare böckerna var det främst Aomame som fascinerade mig, nu var det snarare Ushikawas karaktär som jag drogs till. Troligen beror det på att han hade stort utrymme textmässigt, och för att jag som läsare fick följa med i hans tankegångar. Det som slår mig angående den här bokserien är att den på olika vis behandlar ensamma och lite utstötta människor. Det kan vara både självvalt och påtvingat, men ensamheten är ett genomgående drag hos karaktärerna i berättelsen.

Jag tycker om att Murakami låter varje kapitel utgå från en av karaktärerna. I den här boken är det Tengo, Aomame och Ushikawa som jag får följa.  Jag tycker om att berättelsens parallella världar, 1984 och 1Q84 figurerar och presenteras parallellt för mig som läsare utifrån de olika karaktärernas förståelse och varande i världarna.

Då jag nu har läst tre fjärdedelar av serien märker jag att de lösa trådarna börjar bindas samman, och berättelsen är på väg mot ett avslut. I likhet med andra böcker av Murakami så är den första halvan en presenterande startsträcka. Först nu börjar saker förklaras. Det intressanta är att allt inte blir förklarat. Den som har förstått mest är Aomame, men på grund av att hon inte vill att little people ska få ett övertag, berättar hon inte för Tamaru vad som sker, vilket medför att jag som läsare inte får vidden av det hela presenterat för mig. En del saker kan jag gissa mig till, men det är fortfarande många olika alternativ som kan vara troliga. Det ska bli spännande att få läsa den avslutande delen senare.

Synen på människan i bokserien tycker jag är intressant. Att människan genom en luftpuppa blir tvådelad i en maza och en dõta, och att de är beroende av varandra. Det ska bli intressant att se hur det fortsatta samtalet mellan Tengo och Aomame utvecklar sig. Jag skulle vilja läsa Luftpuppan, den bok som Tengo skrivit utifrån Eriko Fukados manus. Den texten är så central och viktig i boken, men Murakami låter läsaren bara få glimtar från den ibland i karaktärernas tänkande. Jag blir nyfiken på om jag själv skulle komma fram till samma saker som Aomame om jag fick läsa den texten.

Jag skulle vilja följa berättelsen utifrån Tamarus synvinkel, eller Munkhuvudets perspektiv. Det vore intressant. Jag märker även att böckerna vinner på om de kan läsas i en kontinuerlig följd. Precis som med de flesta böcker som ingår i en serie gör. Läsförståelsen blir lite hattig tyvärr. Men den här boken fångade mig i sitt grepp mer än de två tidigare. Troligen beror det på att jag var beredd på parallella världar och little people och allt annat som sker i den magiskt realistiska värld/världar som Murakami skapat här. Det är en mycket fascinerande tankevärld, och det ska bli intressant att se hur fortsättningen blir.

Vi har haft bokklubben Bokbödlarna sedan hösten 2009, och nu tar vi steget att göra vår läsning mer offentlig. De böcker vi har hunnit läsa hittills finns i nedanstående lista. Då jag tyvärr inte kan komma ihåg allt vad vi har tyckt om böckerna, överlåter jag åt var och en i bokbödlarna att skriva ett bakåtblickande inlägg över de böcker som de vill nämna någonting om.

1. Sista kulan sparar jag åt grannen - Fausta Marianović
2. Kapten Nemos bibliotek - P. O. Enquist
3. Ett välsignat barn - Linn Ullmann
4. Shutter Island: patient 67 - Dennis Lehane
5. Kunzelmann & Kunzelmann - Carl-Johan Vallgren
6. Huset på Arlozorovgatan - Simon Kudrischoff
7. Okänd soldat - Väinö Linna
8. Det blåser på månen - Eric Linklater
9. Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig - Kerstin Thorvall
10. Borta bäst - Sara Kadefors
11. Igelkottens elegans - Muriel Barbery
12. Stilla dagar i Mixing Part - Erlend Loe
13. Unga kvinnor - Louisa M. Alcott
14. Fru Björks öden och äventyr - Jonas Gardell
15. Arseniktornet - Anne B. Ragde
16. Sonat till Miriam - Linda Olsson
17. Utrensning - Sofi Oksanen
18. Hjärtdjur - Herta Müller
19. Återkomsten - Tamara McKinley