Hope lånade jag av en väninna. Den här var en bra historisk roman. En grundhistoria med hemligheter och invecklade intriger i ett klassamhälle där man får följa karaktärerna i deras vardag. På ett par ställen var det tydligt att boken var skriven i nutid, bland annat då tankar kring homosexuella diskuterades. Det var en bra och spännande bok där jag på förhand inte kunde förutsäga exakt hur allt skulle lösas, även om vissa saker var mycket förutsägbara, som de ska vara i den här genren. Det jag tyckte om var att karaktärerna var komplexa, de kändes mänskliga.

Rosie var inte lika bra som Hope. Det kan ha att göra med att Hope är skriven senare i Pearse författarkarriär. Mycket var lika. Det var en komplex intrig, med trovärdiga karaktärer. Men jag saknade ett djup i texten och hos karaktärerna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som saknas. Men jag upplever den som lite platt. Den här föll inte mig i smaken. Men jag vet andra som troligen skulle tycka väldigt mycket om den.