Havets stjärna - Joseph O'Connor
Det här är en berättelse som växer. I början hade jag väldigt svårt att komma in i den. Jag fick inget riktigt grepp om den, jag tror att det delvis kan ha berott på att jag inte alltid var säker på vems röst som talade till mig, som läsare, i kapitlet. Jag kunde inte heller sätta fingret på vem hvudkaraktären var. Det visade sig i epilogen att O'Connor tänkte sig flera personer som berättelsens huvudkaraktär. I och med detta, och hur berättarrösten är disponerad i textens kapitel som antingen a) den allvetande berättaren, eller b) textens påstådda författare som även är ett ögonvittne och själv med i berättalsen som journalist i händelsernas centrum, tyckte jag att det var svårt att ha Pius Mulvey som huvudkaraktär. Jag tyckte att det blev förvirrat. Efter ett tag började jag dock komma in i boken och personerna på fartyget "Havets stjärna" började att ta gestalt. Jag kan se dem, men jag lär inte känna dem.
Det som karaktäriserar hela berättelsen är en enorm tragik. Potatispest, adel versus arbetare/arrendatorer, människoöden, samhällsskiftningar och vardagligt liv. Tragiskt är det ord som bäst beskriver den känslan som boken lämnar efter sig. Det är en viktig episk skildring av en svår tid i vår historia. Speciellt om den relation som fanns (finns?) mellan Storbritannien och Irland med Nordirland emellan. BIlden av hur en emigrationsresa till det förlovade landet kunde vara visas upp i sin brutalt smutsiga form. Det är inte några positiva bilder som valts att få del i den här berättelsen. Troligen är det det jag saknar. Var är värmen mellan människorna? Den skymtar ibland, men slås snabbt undan.
Boken är intressant, berättelsen växer, men den är bitvis tung och karaktärerna ger ingen form av samhörighet med mig som läsare. Jag ser boken mer som en skildring av en historisk period, än som en berättelse.
Betyg: 6 av 10
Kommentarer
Trackback