Godnatt misterr  Tom är en barnbok skriven av Michelle Magorian. Den utspelar sig i England under andra världskriget. Barn från London placeras ute på landsbygden i skydd från bomberna. Den 9-åriga pojken Willie placeras hos den buttriga enstöringen mister Tom. Det dröjer inte länge innan Tom förstår att pojken blivit vanvårdad och misshandlad hemma. Det udda paret förstår och finner förstås varandra.

Det är en välödigt bra bok. Jag känner att författaren inte gissat sig till hur ett vanvårdat barn beteer sig. Det känns väldigt äkta utan att bli för sentimentalt. Karraktärerna i boken är underbara. Jag förälskade mig i den här boken. Sista biten i boken var dock överflödig. En viktig karraktär dör och det gillade jag inte alls. Man får det aldrig riktigt utrett vad som händer med Willies mamma och varför hon är som hon är. Det var ändå en väldigt bra bok som får en 8a av mig. Jag kommer absolut vilja läsa om den.

Som vanligt läste jag bokens sista mening först. Den säger alltid mycket om författarens skicklighet: "Jag håller på att bli stor nu".


/Frida

Nu har jag precis avslutat en bok. En härligt lättsmält sak där man fick garva ihjäl sig lite nu och då. "Tarsans tårar" av Katarina Mazetti. Jag valde den enbart för att det var något nytt på bibliotekshyllan med storstilta böcker. Annars hade jag förmodligen inte valt den.

Boken handlar om Tarzan, eller Mariana som hon egentligen heter. Hon är en ensamstående tvåbarnsmamma. Ingen glammig storstadsdiva utan en utsliten, fattig 35-åring med hängtuttar och onoppade ögonbryn. Hon få kontakt med den rika snorvalpen och datanissen Janne (Tarzan och Jane) som lever ett glassigt liv utan att riktigt trivas med det. Han hatar henne men dras till henne. Hon i sin tur är inte ett dugg kär i honom men använder honom gärna som sängvärmare tills barnens far kommer tillbaka.

Berättarperspektivet pendlar mellan att komma från dem båda. Lite nu och då tar barnen över berättarrollen under något kapitel. Då är testen skriven exakt som om den var plockad ur barnetshuvud. Typ "Först då när vi fick följa glasgubben till polisen var han jättesur fast han varit snäll först. och bjudit dajmstrutar. Och när vi inte fick stanna tanten så fick vi till våran dörr igen och ringde på fast ingen svara alls och billy började tjuta och ropa på mamma. De va då glassgubben blev sur och sa att de va då fan. Sen fick vi åka bilen utan tak till polisen." Som barn pratar, alltså. Underhållande i början men efter hand blev det mest jobbigt att läsa de kapitlen.

Jag kommer säkert ha glömt den här boken om några år, sisådär. Jag rekommenderar den dock som semesterbok. Den kan slukas snabbt. Den är rolig och jag håller verkligen av karaktärerna. Jag ger en stark 6a av 10.