Haruki Murakami fortsätter att skriva bra. Då det var ett tag sedan jag läste de två första böckerna, i mitten av maj 2011, kom jag inte ihåg alla detaljer. Det tog några kapitel innan jag kom in i berättelsen på nytt.

I de tidigare böckerna var det främst Aomame som fascinerade mig, nu var det snarare Ushikawas karaktär som jag drogs till. Troligen beror det på att han hade stort utrymme textmässigt, och för att jag som läsare fick följa med i hans tankegångar. Det som slår mig angående den här bokserien är att den på olika vis behandlar ensamma och lite utstötta människor. Det kan vara både självvalt och påtvingat, men ensamheten är ett genomgående drag hos karaktärerna i berättelsen.

Jag tycker om att Murakami låter varje kapitel utgå från en av karaktärerna. I den här boken är det Tengo, Aomame och Ushikawa som jag får följa.  Jag tycker om att berättelsens parallella världar, 1984 och 1Q84 figurerar och presenteras parallellt för mig som läsare utifrån de olika karaktärernas förståelse och varande i världarna.

Då jag nu har läst tre fjärdedelar av serien märker jag att de lösa trådarna börjar bindas samman, och berättelsen är på väg mot ett avslut. I likhet med andra böcker av Murakami så är den första halvan en presenterande startsträcka. Först nu börjar saker förklaras. Det intressanta är att allt inte blir förklarat. Den som har förstått mest är Aomame, men på grund av att hon inte vill att little people ska få ett övertag, berättar hon inte för Tamaru vad som sker, vilket medför att jag som läsare inte får vidden av det hela presenterat för mig. En del saker kan jag gissa mig till, men det är fortfarande många olika alternativ som kan vara troliga. Det ska bli spännande att få läsa den avslutande delen senare.

Synen på människan i bokserien tycker jag är intressant. Att människan genom en luftpuppa blir tvådelad i en maza och en dõta, och att de är beroende av varandra. Det ska bli intressant att se hur det fortsatta samtalet mellan Tengo och Aomame utvecklar sig. Jag skulle vilja läsa Luftpuppan, den bok som Tengo skrivit utifrån Eriko Fukados manus. Den texten är så central och viktig i boken, men Murakami låter läsaren bara få glimtar från den ibland i karaktärernas tänkande. Jag blir nyfiken på om jag själv skulle komma fram till samma saker som Aomame om jag fick läsa den texten.

Jag skulle vilja följa berättelsen utifrån Tamarus synvinkel, eller Munkhuvudets perspektiv. Det vore intressant. Jag märker även att böckerna vinner på om de kan läsas i en kontinuerlig följd. Precis som med de flesta böcker som ingår i en serie gör. Läsförståelsen blir lite hattig tyvärr. Men den här boken fångade mig i sitt grepp mer än de två tidigare. Troligen beror det på att jag var beredd på parallella världar och little people och allt annat som sker i den magiskt realistiska värld/världar som Murakami skapat här. Det är en mycket fascinerande tankevärld, och det ska bli intressant att se hur fortsättningen blir.