Tabucchi använder sig av korta historier för att visa på tiden i människors liv. Den påverkan på varje enskild människa som gestaltas i dennes minne. Jag tycker om den tyngd som finns bakom de, vid den första anblicken, lätta och enkla orden.
Språkbruket är fantastiskt i den här novellsamlingen. Minnet är nog bland det mest personliga som finns, det spelar ingen roll hur ofta de berättas för andra. Minnet är alltid, i grund och botten, ens eget.


Cirkeln gestaltar talande hur en människas tanke och minnen går i och om varandra, samtidigt som personen lyssnar och är delaktig i en kollektiv samling. Jag förstår inte allt, eller exakt vad Tabucchi vill säga med den här texten, men jag fångas av hur han skickligt använder ord för att beskriva en människas tankeverksamhet.

Glipp, glopp, glippe, gloppe är en smärtsam berättelse. Döden och smärtan finns hela tiden närvarande på textens skuggsida. Jag tycker om tanken på att få hjälp att framkalla tidiga minnen från när man var liten. De där minnena saom beskriver hur jag formas till att bli den jag är. Texten avslutas med en tanke som är skarpt ladda; "Kunde det verkligen vara så att han vid sin ålder, med allt han sett och lärt känna, fortfarande inte visste vad som var det finaste i världen?" Ja, hur är det med mig, oss som läsare, vet vi vad som är det finaste i världen?

Moln är en text som för mig känns verklig ocg påtaglig. Jag kan se den pillerätande mannen under sitt parasoll i samtal med den vetgiriga, nyfikna och pratglada unga flickan. Tabacchi lyckas få fram flickans förståelse, förundran och oförståelse över hur vuxna är och om hur världen är beskaffad. Jag hade gärna läst fortsättningen på deras samtal.

De döda till bords berättar minnen. Hur får man dagen att gå när man är ensam kvar med sina minnen? Det ständigt pågående samtalet med sig själv och andra, numera döda, i sitt huvud. Vad betyder kunskap, när man är ensam?

Generaler emellan berättar om en äldre mans minnen. Texten känns som en grundplåt till en större roman, innehållandes en romans alla delar. Den förståelse som finns mellan männniskor som upplevt liknande saker, eller genomlevt samma händelser, och som inte behöver sätta ord på sina minnen. Det är denna förståelse som finns mellan de två generalerna då de möts i Moskva. Ett befriande samförstånd.

Yo me enamoré del aire (Jag blev kär i luften) Minnet av någon, av en tid, återskapad genom en sjungen textstrof.

Festival visar på hur människor, i lönndom och rakt framför varandras ansikten, kan mildra andra människors ondska. Hur kan man utnyttja ett "ont" system, för att komma åt samma system? Ett minne. Många liv.

Bukarest är sig precis likt Sorg. Är det demens eller alzheimers som beskrivs? Vet inte riktigt skillnaden. Titeln, tillika textens sista mening, efterlämnar en känsla av djup tragik och sorg över en människas öde. Sonens känsla inför sin ååldrande fader.

Offbeat Minnen, historier, levnadsberättelser, människor, förutbestämdhet och inre frid.

Betyg: 7 av 10