En mycket fascinerande och läsvärd berättelse. Jag tyckte speciellt om början och slutet. Djävulen är mycket skickligt beskriven, lagom arrogant och normal. Carl-Johan Vallgren sätter läsaren lite plats genom sin bild av Djävulen. Bra gjort. Jag gillar även att Vallgren har valt att ha demonen/demonerna Legio (se Mark 5:9 och Luk 8:30) som berättare. Perspektivet att det inte är en jordisk person som för ett arkiv över de personer som Djävulen skriver ett kontrakt med, känns helt naturligt när jag förstår att det är så det ligger till. Berättelsen har ett mått av trovärdighet i sig, vilket helt och hållet beror på det sätt som Vallgren framställer den på.

I mitten haltar berättelsen lite. Jag tror att det beror på att det bara blir nedslag i Perushovs liv, och att nedslagen görs seendes utifrån. Händelserna möter inte läsaren från Rubashovs eget perspektiv hela tiden. Samtidigt är ju skeendena hämtade från dokument rörande Rubashov, så det är helt korrekt. Men jag saknar närheten till Rubashov. Vallgren lyckas dock knyta ihop berättelsen och hålla historien intressant genom hela boken. Det är ett fascinerande tankeexperiment, och jag tycker om att Rubashov får möta andra människor som har dömts till evigt liv. Det visar sig dock tydligt att vissa kan hantera sin odödlighet bättre än andra.

Det stora med den här boken är att den på ett förhållandevis enkelt sätt visar läsaren på historiens upprepning och människans förmåga till ondska. Den insikt som Rubashov kommer fram till i slutet, att han är både ett offer och en överlevare precis som alla andra vanliga människor med allt vad det innebär, är bokens hela essens.

Betyg: 8 av 10