Jag har läst Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay.

Första gången jag kom i kontakt med boken var faktiskt något år sedan i en nyhetshylla på Akademibokhandeln i Uppsala. Jag fastnar väldigt ofta för framsidor ihop med boktitel, och denna föll mig på läppen direkt.
När jag kom mig för att köpa den så hade den blivit filmatiserad och alla framsidor var bytta.
Den framsida ni ser här ovanför hadde jag inte fastnat för.

Boken handlar om den judiska flickan Sarah som bor med sin familj (mor, far och lillebror) i Paris, och om en händelse under andra världskriget som i folkmun kallas Vel d´hiv (efter sportarenan där man samlade ihop 8000 judar). Detta var inget som jag var bekant med - jag har läst mycket om Kristallnatten och diverse annat, men detta var för mig en helt ny historielektion.
Sarah och hennes familj blir en kväll bortförda av fransk polis och ihopsamlade med en mängd judar inuti en arena utan tillgång till vatten, mat, mediciner eller riktiga toaletter. Efter fem dagar deporteras de till lägret Drancy. Innan modern öppnat dörren för den franska polisen gömmer Sarah sin lillebror i en garderob i väggen och låser dörren, intet ont anande att det kommer ta lång tid innan hon kommer tillbaka till lägenheten.
Hon lovar lillebror att öppna dörren inom några timmar - längre tid tror hon inte att det ska ta.
Som läsare förstår man ganska snart att det inte kommer gå riktigt som hon tänkt.

Parallellt med historien om Sarah får man lära känna journalisten Julia Jarmond, amerikanska och gift med den motbjudande fransosen Bertrand. De har ärvt en lägenhet som de skall renovera från grunden och det visar sig vara en lägenhet med en speciell historia.

Jag tyckte om boken.
Julia är en kvinna som man flera gånger vill ruska om - gärna örfila upp - så att hon förstår att det är dags att gå vidare. Hon lär känna nya sidor av sin man och när hon dessutom nämner att han en gång varit otrogen blir jag helt galen över sättet hon kryper för honom. Tack och lov tar hon tag i sig själv.
Vissa delar blir lite för mycket, som att författarinnan försökt få in så mycket som möjligt i historien och det mest blir att likna en såpa.
När man läser om hur lite det franska folket vet och vill veta om denna händelse önskar man att det också är uppdiktat, hur kan man inget veta - hur kan man ha så lite till övers för sin egen historia?
Sättet de två historierna vävs samman tyckte jag om, man vet hela tiden vilken del man är i.
Något jag inte tyckte om är sättet som sökandet efter Sarah avslutas på, det blir ett sånt antiklimax, som om författaren inte vetat hur hon skulle framställa den äldre Sarah, och istället hoppat över hela den delen.

Men, jag tyckte ändå om boken, den är gripande och suger tag i en, även om jag aldrig riktigt fick till det med utseendet på varken Sarah eller Julia. Kanske för att Hollywood-versionen av Julia finns på framsidan.

Sarahs nyckel är en 7 på en 10-gradig skala.

Imorgon är det två veckor sedan vi senast träffades och diskuterade boken vi senast läst.
Detta måste betyda att det är hög tid att återberätta mötet!

Vi träffades hemma hos Frida och åt frukost (första gången vi haft frukostmöte, men definitivt inte sista!).
Närvarande var Elin N, Frida och Emma (Härefter refererad till som "jag").
Boken vi läst (eller, skulle ha läst) var Unni Drougges "Lutherska badet".
Frida och Elin N hade läst boken, inte jag. Det som är så bra med våran bokklubb är att man inte behöver känna sig utanför eller ovälkommen om man inte läst boken som stått på agendan.
I mitt fall denna gång var flyttlass ett hyfsat giltigt skäl.

Vi började med allmänt snick-snack över frukost och fortsatte med kaffe och diskussion Frida och Elin N emellan.

Med tanke på att vi har hållit på i två år, så har vi börjat lära oss ungefär vad de andra i bokklubben tycker om böcker. Men den här gången hade vi nog fel samtliga inblandade.
Varken Frida eller Elin N tyckte att det var någon bra bok.
De tyckte faktiskt nästan lika illa om boken, men på vissa punkter olika.
De fick diskutera hela boken, även fast jag ämnar läsa den tills nästa bokträff, och jag har redan bestämt mig för vad jag tycker om huvudpersonen - även fast jag bara läst tre kapitel.

Nå, de två av oss som läst boken var rörande överrens om både karaktärer och om författarens sätt att tona ner hur man ser på otrohet. Man, enligt Frida och Elin N, förstår ganska snabbt att det här är något som inte är främmande för författaren. Bokbödlarna tyckte också att hela historian knöts ihop på ett mycket märkligt sätt, som om författaren inte orkat eller haft viljan att få till slutet på ett sätt som verkade genomtänkt.

Det blev ett inte allt för bra betyg för Unni Drougge, och att läsa någon mer av hennes böcker var det ingen som kunde tänka sig.

Gabaldon har lyckats med den här serien, hon har i alla fall nått fram till mig. När jag läser sammanfattningarna av Outlander/Cross Stitch, Dragonfly in Amber, Voyager och Drums of Autumn faller jag direkt in i 1700- och 1900-talets skeenden. Jag lever och andas sida vid sida med Claire, Jamie, Brianna och Roger. De blir som en familj. Det är nästan så att jag känner dem bättre än min egen familj. Det känns inte som att jag läser orden på sidan, jag ser det som händer, lever det. Det är ytterst få författare som har kunnat fånga in mig på det här sättet. Men Gabaldon, hon klarar av att göra karaktärerna levande och verkliga för mig. Det är en underbar känsla. Jag kommer med största sannolikhet att läsa om serien igen inom en snar framtid. Det är ju ändå snart två år sedan jag läste dem senast.

Den här boken, The Outlandish Companion, är definitivt en nördbok till serien, galant serverad på silverfat av dess författare. Gabaldon får själv träda fram och berätta om hur böckerna har kommit till, och vad hon har för tankar inför framtiden. Speciellt roligt var det att få läsa om en del av de synpunkter som läsare har delgivit henne via sina brev. Det är läsare som är oförstående, upprörda eller vill rätta henne. Det är otroligt vad saker kan missförstås i en text.

Den största behållningen, förutom att jag vill kasta mig in i Outlandervärlden igen, är att få ta del av Gabaldons egen personliga röst. Hon har humor den kvinnan, och verkar vara en härlig person med fötterna på jorden och mitt uppe i det vardagliga snurret precis som alla vi andra.

Det som karaktäriserar hela berättelsen är en enorm tragik. Potatispest, adel versus arbetare/arrendatorer, människoöden, samhällsskiftningar och vardagligt liv. Tragiskt är det ord som bäst beskriver den känslan som boken lämnar efter sig. Det är en viktig episk skildring av en svår tid i vår historia. Speciellt om den relation som fanns (finns?) mellan Storbritannien och Irland med Nordirland emellan. BIlden av hur en emigrationsresa till det förlovade landet kunde vara visas upp i sin brutalt smutsiga form. Det är inte några positiva bilder som valts att få del i den här berättelsen. Troligen är det det jag saknar. Var är värmen mellan människorna? Den skymtar ibland, men slås snabbt undan.

Boken är intressant, berättelsen växer, men den är bitvis tung och karaktärerna ger ingen form av samhörighet med mig som läsare. Jag ser boken mer som en skildring av en historisk period, än som en berättelse.

Betyg: 6 av 10

Jag upptäckte häromdagen att P1 har haft/har bokcirkel under höst och vår, där kända människor tillsammans läser en bok och träffas ett antal gången mitt i läsningen. De hade bland annat läst just Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen. Jag laddade hem och lyssnade.

Det var intressant, de hade fastnat för en del liknande saker som jag. De tyckte om språket och tyckte att den var lite krånglig emellanåt. Jag tror att läsningen hade gett mig mer om jag hade följt deras läsrytm och lyssnat till deras diskussioner då jag befann mig på samma sida. För nu var jag för trött för att hitta och förstå symboliken i flera saker. Till exempel som att katten symboliserade deras äktenskap och även Kumiko.