I början av romanen fångade berättelsen in mig. I mitten av romanen var jag irriterad, lite uttråkad och smått vimmelkantig. I slutet knöts allt samman och fångade in mig igen.

Jag tyckte om sättet att direkt kastas in i den verklighet som Yossarian och de andra soldaterna befann sig i på marken, mellan bombflygningarna, i lägret. Att huvudkaraktären presenteras för mig som läsare liggandes på ett fältsjukhus med en leveråkomma som inte riktigt är gulsot, som inte vill bli gulsot och som inte vill försvinna. Det vill säga en åkomma som Yoassian simulerar därför att det är mycket bekvämare att vara på sjukhuset än sitta i ett bombflygplan beskjuten av luftvärnseld med fara för sitt eget liv. Det är verkligen hans största skräck, att dö. Men hur ska han lösa problemet att avföras ur aktiv tjänst? Det är här som Moment 22 träder in. I början tycker jag om Yossarian, men till slut blir han mest irriterande. Det finns ingen medkänsla hos honom alls. Och jag tycker inte att jag riktigt får lära känna honom. De övriga karaktärerna presenteras var för sig, och berättelsen berättas från olika vinklar och perspektiv beroende på vilken karaktär som framställs. Det är här jag i mitten av boken börjar bli lite vimmelkantig, för jag får ingen ordningsstruktur på alla de händelser som sker i boken. De sista 50 sidorna av boken utgör ett fulländat slut av Heller. Här lyckas han få sin huvudkaraktär Yossarian att öppna ögonen och se vad som sker runt omkring honom, får honom att reagera och faktiskt ta beslut. Hela berättelsen knyts ihop, och de stora fråga som ställs i början av boken, om varför horan slog Orr i huvudet med en sko, får äntligen sitt svar. Och det är genialt. Utan det slutet hade boken inte varit den stora berättelse som den är idag, vågar jag påstå.

Samtidigt som jag läste lyssnade jag även på P1s Bokcirkelsamtal kring denna bok. Det var bra samtal, de lyckades sätta ord på en del av de tankar som jag själv hade under min läsning, vilket berikade den.

Betyg: 7 av 10