Det är andra gången som jag läser Gösta Berlings saga, jag kom inte ihåg speciellt mycket från förra gången. Jag plockade upp boken på nytt denna gången för att jag sett att Bokcirkeln i P1 hade läst den tidigare. Jag följde deras lässchema och lyssnade på poddsändningarna när jag befann mig på rätt sida. Det var intressant, men inte lika givande som när jag lyssnade på diskussionerna kring Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Jag tror att det kan bero på att Selma Lagerlöfs skrivsätt inte innehåller lika många metaforer, liknelser och symboliska handlingar och personer som Murakamis.

Språkmässigt tycker jag mycket om Gösta Berlings saga. Lagerlöf använder sig av vackra beskrivningar och låter den värmländska naturen visa sin inre vackra själ. Det är dessa beskrivningar som är bokens starka sidor enligt mig. Gösta Berling själv är jag inte lika förtjust i. Han är en ung man som är totalt omedveten om konsekvenser, och ovillig att ta ansvar för sina handlingar. Jag får inte ta del av hans egna tankar, utan Lagerlöf låter mig lära känna Gösta genom hans handlingar och uttalanden. Jag vet med andra ord inte riktigt var jag har honom.

Betyg: 6 av 10