Gabaldon har lyckats med den här serien, hon har i alla fall nått fram till mig. När jag läser sammanfattningarna av Outlander/Cross Stitch, Dragonfly in Amber, Voyager och Drums of Autumn faller jag direkt in i 1700- och 1900-talets skeenden. Jag lever och andas sida vid sida med Claire, Jamie, Brianna och Roger. De blir som en familj. Det är nästan så att jag känner dem bättre än min egen familj. Det känns inte som att jag läser orden på sidan, jag ser det som händer, lever det. Det är ytterst få författare som har kunnat fånga in mig på det här sättet. Men Gabaldon, hon klarar av att göra karaktärerna levande och verkliga för mig. Det är en underbar känsla. Jag kommer med största sannolikhet att läsa om serien igen inom en snar framtid. Det är ju ändå snart två år sedan jag läste dem senast.

Den här boken, The Outlandish Companion, är definitivt en nördbok till serien, galant serverad på silverfat av dess författare. Gabaldon får själv träda fram och berätta om hur böckerna har kommit till, och vad hon har för tankar inför framtiden. Speciellt roligt var det att få läsa om en del av de synpunkter som läsare har delgivit henne via sina brev. Det är läsare som är oförstående, upprörda eller vill rätta henne. Det är otroligt vad saker kan missförstås i en text.

Den största behållningen, förutom att jag vill kasta mig in i Outlandervärlden igen, är att få ta del av Gabaldons egen personliga röst. Hon har humor den kvinnan, och verkar vara en härlig person med fötterna på jorden och mitt uppe i det vardagliga snurret precis som alla vi andra.