Jag har läst Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay.

Första gången jag kom i kontakt med boken var faktiskt något år sedan i en nyhetshylla på Akademibokhandeln i Uppsala. Jag fastnar väldigt ofta för framsidor ihop med boktitel, och denna föll mig på läppen direkt.
När jag kom mig för att köpa den så hade den blivit filmatiserad och alla framsidor var bytta.
Den framsida ni ser här ovanför hadde jag inte fastnat för.

Boken handlar om den judiska flickan Sarah som bor med sin familj (mor, far och lillebror) i Paris, och om en händelse under andra världskriget som i folkmun kallas Vel d´hiv (efter sportarenan där man samlade ihop 8000 judar). Detta var inget som jag var bekant med - jag har läst mycket om Kristallnatten och diverse annat, men detta var för mig en helt ny historielektion.
Sarah och hennes familj blir en kväll bortförda av fransk polis och ihopsamlade med en mängd judar inuti en arena utan tillgång till vatten, mat, mediciner eller riktiga toaletter. Efter fem dagar deporteras de till lägret Drancy. Innan modern öppnat dörren för den franska polisen gömmer Sarah sin lillebror i en garderob i väggen och låser dörren, intet ont anande att det kommer ta lång tid innan hon kommer tillbaka till lägenheten.
Hon lovar lillebror att öppna dörren inom några timmar - längre tid tror hon inte att det ska ta.
Som läsare förstår man ganska snart att det inte kommer gå riktigt som hon tänkt.

Parallellt med historien om Sarah får man lära känna journalisten Julia Jarmond, amerikanska och gift med den motbjudande fransosen Bertrand. De har ärvt en lägenhet som de skall renovera från grunden och det visar sig vara en lägenhet med en speciell historia.

Jag tyckte om boken.
Julia är en kvinna som man flera gånger vill ruska om - gärna örfila upp - så att hon förstår att det är dags att gå vidare. Hon lär känna nya sidor av sin man och när hon dessutom nämner att han en gång varit otrogen blir jag helt galen över sättet hon kryper för honom. Tack och lov tar hon tag i sig själv.
Vissa delar blir lite för mycket, som att författarinnan försökt få in så mycket som möjligt i historien och det mest blir att likna en såpa.
När man läser om hur lite det franska folket vet och vill veta om denna händelse önskar man att det också är uppdiktat, hur kan man inget veta - hur kan man ha så lite till övers för sin egen historia?
Sättet de två historierna vävs samman tyckte jag om, man vet hela tiden vilken del man är i.
Något jag inte tyckte om är sättet som sökandet efter Sarah avslutas på, det blir ett sånt antiklimax, som om författaren inte vetat hur hon skulle framställa den äldre Sarah, och istället hoppat över hela den delen.

Men, jag tyckte ändå om boken, den är gripande och suger tag i en, även om jag aldrig riktigt fick till det med utseendet på varken Sarah eller Julia. Kanske för att Hollywood-versionen av Julia finns på framsidan.

Sarahs nyckel är en 7 på en 10-gradig skala.